Jag har alltid kant mig deprimerad, anda sen liten, Jag kommer ihag hur jag som liten brukade ga ut sjalv i skogen och tanka och grubbla over livet, alltid morka tankar. Jag kunde ga ut sjalv och satta mig nanstans och bara filosofera i min ensamhet.
Dessutom ar jag osocial, sitter hellre hemma och ater. Hur javla sjukt ar inte det??
Jag skulle vilja ha en pojkvann...kanner mig ofta valdigt ensam. Jag traffade en kille forut som jag tyckte mycket om och han tyckte mycket om mig men pga av mig (min hetsatning) sags vi inte sa ofta. Han forsokte mycket men jag hade alltid ursakter att inte ses (bulimin) det gick en lang period nar vi inte sags alls... efter nagra mander kontakta jag honom for att hora om han ville ses men da visade det sig att han hade borjat traffat en annan. Saklart han hade, vi sags ju aldrig pga mig. Jag hade ju stott bort honom. Jag kommer ihag hur ledsen jag var nar han sa det, det var ju mitt eget fel, eller min bulimi rattare sagt. Jag gar ju aldrig ut sa jag traffar aldrig nagra killar, har inga vanner kvar. Har stott bort alla och ar for osocial och deppig for att lara kanna nya.
Fy fan vad jag hatar hets helvetet, fy fan.. Det tar allt jag har ifran mig, forstar hela mitt liv, styr mitt liv. 7 javla ar...Jag blev sa deprimerad och besviken pa mig sjalv
Om det hade funnits en enkel vag att sluta detta liv hade jag gjort det utan att tanka. Om det bara hade funnits en "avsluta" knapp att trycka pa. Jag ar for feg for att bega sjalvmord, lilla haringa jag. Tank om man inte dor helt utan blir forlamad, bryter alla kroppens ben, blir hjarnskadad.. angrar sig mitt i? ett pack i rullstol, annu varre.
No comments:
Post a Comment